Gästblogg: Även barn med könsdysfori har rätt till en frisk ålderdom

I både skolor och på tv informeras barn att man kan ”byta kön”. Däremot ges ingen information om vilka allvarliga medicinska konsekvenser ett könsbyte innebär. Inte heller det faktum att båda könens kroppar och hjärnor är kapabla att utföra precis samma saker; de behöver alltså inte byggas om!

I Hudiksvall har en självutnämnd transaktivist fått hålla lektioner i låg- och mellanstadieklasser, något som är vanligt i skolornas iver att vara progressiva och inkluderande. Speciellt mottagliga för den kraftfulla ideologiska informationen som sprids är ”ovanliga” barn, som av olika anledningar kämpar för att passa in.

Att medicinera, livsvarigt, mot den egna genuppsättningen, är ett outforskat område. Vad blir konsekvenserna på 30,40, 50 års sikt? Eller ska de barnen inte få uppleva en frisk ålderdom? För att resultatet ska bli riktigt bra på ytan, ska barnen tidigt behandlas med pubertetsblockerare. De skall alltså inte gå igenom en frisk pubertet. Detta begränsar flera områden, bl a hjärnans utveckling och sexualiteten.

För att de små ska få känna sig ”rätt”, väljer vi vuxna att erbjuda dem en genomgripande könsstympning. Detta är förfärligt och rent ofattbart att det får kallas ”vård”.

Jag talar inte om vuxna människors beslut. Särskilt inte om de, som genom att ha levt i en frisk kropp lyckats skaffa sig både familj och yrkesframgångar, men upplever att deras personlighet inte passar in och gör om sitt yttre kön. Det är en helt annan fråga.

Barn är lättpåverkade. Deras personligheter är under utveckling. Samhället med sina könsroller borde också vara utvecklingsbart… För 100 år sedan tvekade vi om ”kvinnors hjärnor” var mogna för rösträtt. Har vi inte lärt oss än att KÖNEN HAR SAMMA MÖJLIGHETER, att alla passar in!

Det borde FÖRBJUDAS att göra några som helst ”könskorrigerande” ingrepp på barn. Vi kommer att få ångra detta. Det är sjukt att skada friska kroppar. Ofattbart att vi, som under lång tid kämpat för allas lika möjligheter, nu vill ”hjälpa” barn att se rätt ut, för att duga.

Och var står Regnbågsrörelsen i detta? Jag var naiv som trodde att den handlade om att fritt få uttrycka sin personlighet och sin kärlek, med sin autentiska, omanipulerade friska kropp.

Och så till sist en fantasifull gissning – tänk om det här fenomenet med att allt fler för det biologiska könet ”ovanliga” personligheter föds – tänk om det är Evolutionen! Vi ska bli kapabla att bli dubbla, att överskrida fler gränser! Och så amputerar vi in dem i den trånga könsidentitetsfållan igen…

/Britt

Hälsning från tre detransitionerare

I dag vill jag dela med mig av en mycket viktig text från tre unga personer som valt att detransitionera, dvs har gått tillbaka till sitt kön efter att ha levt som transpersoner.

Brevet var tänkt att läsas upp på ett anhörigmöte på Anova som ett alternativ till vad ett medicinsk och/eller kirurgisk könsbyte kan resultera i. Tyvärr tilläts jag inte läsa upp brevet, då Anova och delar av föräldragruppen inte tyckte att det var ”rätt forum”. Jag anser att dessa personers berättelser är precis lika viktiga, om inte viktigare, än den gängse bilden av att inga ångrar sitt könsbyte.

Hälsning till Anovas anhörigmöte från tre detransitionerare 

Vi fick frågan om någon av oss ville närvara på mötet, men vi vågar inte dyka upp personligen då det innebär en viss risk för oss att göra det. Men vi vill gärna skicka med en hälsning, så vi tar tillfället i akt och så är det upp till var och en hur man lyssnar till det här.  

Vi som skriver har alla tre identifierat som trans och varit övertygade om att medicinsk transition var den rätta vägen för oss. En av oss identifierade som icke-binär, och två av oss andra som transmän eller transmaskulina. Ingen av oss kände sig osäker på beslutet vid den tidepunken då vi bestämde oss, en av oss hade varit säker på sitt beslut i nästan 10 år. Vi led alla av mycket dysfori.

Men idag har vi alla tre insett att det var ett misstag. Vi har olika versioner av vad detransition inneburit för oss, men sammanfattat har vi insett att medicinsk behandling inte hjälpte oss. Två av oss har bytt tillbaka till kvinliga namn och vill passera i samhället som kvinnor, medan den tredje behållt sitt könsneutrala namn och bryr sig mindre om pronomen, men känner mer tillhörighet till gruppen kvinnor än gruppen män. 

Vi vet inte vad som skiljer oss från de som känner sig nöjda med den medicinska behandlingen efteråt. Och det är framförallt därför det är viktigt att informationen kommer ut att vi, detransitionerade, också finns.

Vi vill uppmana till försiktighet! Att senare i livet komma fram till att transition inte var rätt beslut, kräver:
1. ett otroligt stort mod att gå ut med det
2. att leva resten av livet från en väldigt svår utgångspunkt, då det är svårt att dölja att man är detransitionerad från de irreversibla effekterna. 

Tron på vad medicinen kan göra för att mildra dyforin och göra livet lättare som trans är överskattad. Det funkar för en grupp, men generellt är det inte ovanligt med fortsatt dåligt mående efter transition, och även självmord förekommer – trots att vi inte gillar att prata om det. Och vi tror att det också är svårt att förstå vilka svårigheter som kommer med att ”integreras som man” och bli sedd som man i samhället. Vi såg alla fram emot detta under våra utredningar, men vi insåg under transition och åren som följde att det också kändes svårt och främmande, och vi kände oss aldrig rikigt som ”män”. Istället kändes det många gånger väldigt ensamt. En av oss som var aktiv i lesbiska communities innan, kände att hon förlorade hela det sammanhanget och att det var svårt att finna något annat efteråt där hon passade in. 

Vi tror att det är viktigt att undersöka många andra saker innan man bestämmer sig. Vi kan rekommendera Lisa Littmans studie som bekräftar att många av oss lider av någon form av psykisk ohälsa, ligger på autismspektrat, eller har diagnoser som ADHD eller ADD. Dessutom vet vi att det inte är lätt att leva i samhället med ett överskridande könsuttryck, att vara en maskulin tjej till exempel. Vi blev alla utsatta/mobbade på ett eller annat vis när vi var yngre och vi tror att det är viktigt att samtidigt som man utreder, eller stöttar sitt barn som lider av kroppsdysfori att man förösker stötta och visa på möjligheter att kunna leva precis som man är. 

Hoppas det var uppskattat att även få våra perspektiv. Medicinsk transition är inte bara en fråga om att få en kropp man starkt önskar – det är en fråga om många andra aspekter i livet också – som kan vara svåra att förstå innan, kanske speciellt om man är ung. 

Varma Hälsningar
EnAnnanTypAvKvinna, ”S” och ”R”  

Fler flickor än pojkar får testosteron – vakna Läkemedelsverket!

När fler flickor än pojkar får testosteron utskriver borde varningsklockor ringa hos Läkemedelsverket. Dessutom får desssa unga kvinnor ingen information om riskerna med att äta en off-label medicin under en livstid.

Jag har tidigare skrivit om så kallad off-labelanvändning av testosteron i unga kvinnor, och att Läkemedelsverket säger att om användingen är omfattande ska den ingå i kliniska studier. I socialstyrelsens statistikdatabas för läkemedel hittade jag informationen till mitt förra inlägg, och efter att ha sökt ytterligare i databasen hittade jag följande oroväckande information.

I Stockholm, där specialistklinikerna för könsbyten, KID och ANOVA har rapporterat om en väldig ökning av patienter framförallt av unga flickor/kvinnor, får alltså fler unga flickor testoteron utskrivet, än pojkar. Testosteron är inte godkänt för användning i flickor och innebär alltså en säkerhetsrisk för patienten.

Mitt barn har inte informerats om några av dessa risker och det är  djupt oetiskt att inte ge den patient man som läkare behandlar, full information om de eventuella risker man utsätter sig för. Att varken Läkemedelsverket eller Socialstyrelsen reagerar är för mig en gåta.

Testosteron stockholm 15-19

Siffrorna bakom grafen beskriver det som man sett i hela västvärlden de senaste fem åren, en skarp ökning av unga kvinnor som identifierar sig som transmän. Innan 2014 var det nästan inga unga kvinnor som fick testosteron i Stockholm. År 2017 var det 63 flickor som fick testoteron utskrivet. En oroväckande ökning av off-label utskrivning. Vakna Läkemedelsverket!

Riskfylld användning av testosteron anses progressiv

Under förra året (2017) skrev svenska läkare ut fler doser av testosteron för off-label användning till unga kvinnor, än till motsvarande åldersgrupp män, som läkemedlet är tänkt för.

testosteron män kvinnor dygnsdos 15-19 riket

Anledningen är förmodligen det stora antalet unga kvinnor som numera får testosteron för att byta kön. Denna oanvariga användning av läkemedel innebär en stor risk för okända biverkningar i framtiden. Dessa ungdomars framtida hälsa verkar dock inte oroa varken könsbytarexperter eller politiker. Regeringen anser att Sverige ska ha en progressiv ny translagstiftning, enligt två nya lagförslag, och då kan man tydligen bortse från medicinsk säkerhet.

När ideologi får styra över medicinsk vetenskap riskerar vi att gå tillbaka till en tid då läkare fritt och oemotsagt experimenterade med patienter.

Det är märkligt att en så omfattande användning av testosteron i kvinnor utan godkännande inte får varningsklockor att ringa hos varken Läkemedelsverket, Socialstyrelsen eller våra politiker.

De behandlande läkarna på mitt barns könsbytesklinik, ANOVA, informerar varken om kända eller okända risker med testosteron. På det sättet kan inte deras patienter ta ett faktabaserat beslut om sin behandling. Stefan Arver från ANOVA sa till mig att ”Det här är ny mark som bryts”. Samtidigt vägrar han att kalla deras behandling för experimentell.  Arver hävdar att det visst finns beprövad erfarenhet ”hos visserligen en äldre och en i huvudsak manlig patientgrupp”. En helt väsensskild grupp som inte går att jämföra med de många unga kvinnor som idag söker vård för könsdysfori och som ovetandes används som försökskaniner (se tidigare inlägg).

Vår långa historia av att bygga upp databaser via personnummer gör att vi i Sverige har en fantastisk möjlighet att sammanställa värdefull information om bl.a. sjukdomar och olika behandlingar. Men det förutsätter att korrekt data läggs in. I fallet med unga kvinnor och den omfattande off-labelanvändningen kommer det nya lagförslaget från regeringen att göra det omöjligt att i framtiden inhämta motsvarande information, eftersom de vill göra det enkelt att från ung ålder byta juridiskt kön. De unga kvinnor som idag syns i diagrammet ovan, kommer i framtiden att vara registrerade som män redan innan hormonbehandling inleds, och alltså inte registreras som off-label användning och leda till ideologisk censur av viktiga data.

Som ifrågasättande förälder till ett myndigt barn är jag smärtsamt medveten om att jag är icke-önskvärd hos ANOVA (se tidigare inlägg) och jag känner mig både maktlös och rättslös i kampen mot Karolinska sjukhusets ovetenskapliga metoder. Alla ingredienser är på plats för en medicinsk katastrof som är betydligt större än Macchiariniskandalen!

Föräldrar skräms till tystnad av transvården, i brist på vetenskapligt stöd

Det enda jag vill är att mitt barn ska må bra, även i framtiden, men i alla möten jag haft med experter inom transvården har de tvivlat på min välvilja och jag har ofta gått gråtande därifrån.

När jag har ifrågasatt könsbytarexpertisens experimentella metoder har jag inte mindre än fyra gånger, från olika personer på ANOVA (Stockholms specialistklinik för de över 18 år med könsdysfori), fått höra att ”många i den här gruppen tar ju livet av sig”. Jag tolkar det som ett hot, för att tvinga mig att acceptera deras behandlingsmetoder. På samma sätt skrämdes ju förr den okunniga allmänheten med evig skärseld för att de blint skulle lyda kyrkan.

Jag känner inte till att sådana hot förekommer i någon annan disciplin inom sjukvården. Men eftersom svensk transvård arbetar efter den så kallade affirmative approach (ung. låt alla som vill, få), som varken baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet, så kanske deras enda möjlighet att övertyga oss skeptiska föräldrar och anhöriga, är genom att skrämma oss till tystnad.

Personer med könsdysfori mår psykiskt sämre än människor i allmänhet, och att vi ska försöka mildra det psykiska lidandet hos denna grupp är självklart. Det är däremot osäkert om ett könsbyte faktiskt gör livet bättre för de som först under puberteten fått problem med sin könstillhörighet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt bra forskning på hur personer mår efter de har genomgått medicinskt och/eller kirurgiskt könsbyte, jämfört med personer som valt att inte göra det. Även Socialstyrelsen påpekar i sitt kunskapsstöd att:

”Det vetenskapliga underlaget för de flesta av rekommendationerna i kunskapsstödet är av låg eller mycket låg kvalitet”.

I en nyligen utkommen artikel har forskaren Roberto D’Angelo reflekterar över riskerna med att förespråka kirurgisk behandling av psykisk ohälsa, baserat på mycket skakiga vetenskapliga data.  Han tar bl.a. upp förra seklets problematiska historia med kirurgiska åtgärder, lobotomi, som lösning på psykiska problem. Han ställer frågan (fritt översatt):

”Håller psykiatrin på att upprepa historiska misstag genom att okritiskt förespråka fysisk behandling som potentiellt kan göra skada? Tar vi tillräcklig hänsyn till denna risk, och om vi inte gör det, vad blir konsekvenserna?”

Forskaren har gått igenom alla uppföljande studier på från 2005 och framåt som beskriver psykosociala effekter av kirurgiskt könsbyte. Han menar att de studier som rapporterar positiva resultat är av dålig kvalitet, bland annat på grund av den låga svarsfrekvensen. Vad gäller självmord skriver han:

”Ingen av de studier som hittills genomförts har kunnat bevisa att könsbytesoperationerna faktiskt minskar risken för genomfört självmord, såsom det generellt påstås göra.”

 

Könsbyte av unga kvinnor: Läkare i England och Norge manar till försiktighet

– Men varför hör vi i Sverige ingenting om riskerna?

Anledningen till den lavinartade ökningen av unga kvinnor i hela västvärlden som söker sig till vården för att de vill byta kön är okänd. Denna relativt nya patientgrupp inom transvården behandlas med erfarenhet från en mycket skild patientgrupp och det finns alltså varken långsiktig kunskap eller vetenskapliga data om vad som händer med dessa unga kvinnor i framtiden.

Ingen av de personer från specialistkliniken i Stockholm, ANOVA, som jag har haft kontakt med har varit villiga att diskutera risker, eller ens förespråka försiktighet för den nya patientgrupp som nu är en ansenlig del av deras patienter. Det enda problemet, enligt personalen på ANOVA, är att de inte har resurser att behandla alla fort nog, enligt ett uttalande på deras årliga informationsmöte i mars.

I Norge har man haft en ökning i antalet unga (under 18) som sökt sig till specialistkliniker på 100% varje år sedan 2012, och där menar läkarna att det handlar om unga flickor som sent i puberteten plötsligt kommit på att de är pojkar. Något som stämmer väl in på ROGD/SKÖR-fenomenet som jag skrev om tidigare. Överläkare Anne Wære och klinikchef Kim Alexander Tønseth från Nasjonal behandlingstjeneste for transseksualisme (NBTS) skrev nyligen i en krönika i Aftenposten att:

”Hur många av dessa ungdomar som kommer att ha en ihållande upplevelse av att vara det andra könet på sikt, är inte känt.”

De norska läkarna menar att så länge det inte finns mer kunskap om denna nya patientgrupp bör behandlingen i bästa fall räknas som experimentell.

I den ansedda vetenskapliga tidskriften British Medical Journal, påminner läkaren Margaret McCartney om vår inte helt oproblematiska historia inom medicinen och att det är viktigt att ha i åtanke att även behandling med goda intentioner kan orsaka stor skada. Hon menar att:

”Vi behöver bättre långtidsdata, men forskning om de-transition har blivit hindrade av etiska kommittéer som uppenbarligen är mer bekymrade över det kontroversiella i denna forskning än att hjälpa människor att ta bra beslut. Det här sättet hjälper ingen.”

De som faktiskt vill öka kunskapen och bedriva forskning på området blir tystade.

I England stoppades psykoterapeuten James Caspian, som ville forska på transpersoner som ångrat sitt könsbyte. Bath Spa universitetet sa först ja, men ångrade sig sedan, när James Caspian presenterade preliminära data. Univesitetets etiska kommitté ansåg att forskningen kunde skada universitetet bland annat genomatt:

“Engagemang i potentiellt politiskt inkorrekt forskning medför en risk för universitetet”

James Caspian har inlett ett rättsligt efterspel mot universitetet som pågår just nu.

Men i Sverige lyser sansade diskussioner om riskerna med experimentell behandling av våra ungdomar med sin frånvaro.


Länkar:

BMJ – Medicine must do better on gender

Aftenposten – Vi har fått en eksplosiv økning i antall tenåringsjenter som ønsker å skifte kjønn. Tar du ansvaret, Bent Høie?

The Times – Bath Spa university bars research into transgender surgery regrets

Okända hälsorisker med transformering

Könsbyte innebär stora hälsorisker. Det indikerar den nyaste och hittills mest omfattande uppföljande studien på hälsoeffekter efter könsbyte. Dessa data borde få de specialistmottagningar i Sverige, som frikostigt transformerar barn och ungdomar baserat på självdiagnos, att ifrågasätta sina arbetsmetoder. Att transformering av våra barn inte ska vara baserat på tyckande och samhällsopinion, utan på faktabaserad vård tycker jag är ett krav som vi föräldrar kan ställa. Det är trots allt vi som är det sociala stödet när sjukdomarna på andra sidan av transformationen, uppkommer.

Den amerikanska studiens syfte är att presentera den relativt stora STRONG-kohorten (Study of Transition, Outcomes and Gender) på 6456 transpersoner, som kommer att ingå i ett antal uppföljande epidemiologiska studier. Forskarna menar att det inte bara finns stora kunskapsluckor inom transvården som behöver fyllas, utan också brist på evidens både vad gäller riskerna med hormonbehandling och könsbekräftande kirurgi. Eftersom hormonbehandlingen av transsexuella är så kallad off-label use, det vill säga inte godkänd eller riskbedömd av varken myndigheter eller läkemedelsföretag, så har man hittills baserat förväntade hjärt-kärlrisker i MtF på östrogenbehandling i postmenopausala kvinnor och i FtM på hälsorisker kopplade till polycystiskt ovariesyndrom. Riskerna för metabola eller endokrina sjukdomar och cancer är också okända.

När man jämför de transsexuella personerna med matchade kontroller ser man till exempel att för FtM så verkar det vara en ökad risk för blodproppar, stroke, hjärtinfarkt och åderförkalkning. Detta trots att siffrorna är en grov jämförelse av hela kohorten och sina matchande kontroller, utan att ta hänsyn till vilka som faktiskt fått hormoner och/eller könsbekräftande kirurgi. Det psykiska måendet hos de transsexuella är också betydligt mycket sämre jämfört med de matchade kontrollerna (ångest, depression, självskadebeteenden och självmordstankar).

Antalet personer som söker könsbekräftande vård har, enligt studien, ökat sedan 2006 och sammansättningen av patientgruppen har ändrats, från att nästan dubbelt så många män velat byta kön till att nu är det lika många män som kvinnor som söker vård. Dessutom är kvinnorna (FtM) yngre.

Att basera hälsorisker på helt olika patientgrupper är mer ett ”tager vad man haver” inställning, än en vetenskaplig utvärdering och borde få varningsklockor att ringa hos Socialstyrelsen. De hjärt-kärlrisker som redovisas i studien, som dessutom kan vara undervärderade, borde också vara en tillräcklig orsak för att revidera den frikostiga hormonmedicineringen av barn och ungdomar i Sverige.

Hela studien i BMJ kan du läsa här.

MtF – Male to female. Född med manligt kön, transformerad till kvinnligt
FtM – Female to male. Född med kvinnligt kön, transformerad till manligt