Föräldrar skräms till tystnad av transvården, i brist på vetenskapligt stöd

Det enda jag vill är att mitt barn ska må bra, även i framtiden, men i alla möten jag haft med experter inom transvården har de tvivlat på min välvilja och jag har ofta gått gråtande därifrån.

När jag har ifrågasatt könsbytarexpertisens experimentella metoder har jag inte mindre än fyra gånger, från olika personer på ANOVA (Stockholms specialistklinik för de över 18 år med könsdysfori), fått höra att ”många i den här gruppen tar ju livet av sig”. Jag tolkar det som ett hot, för att tvinga mig att acceptera deras behandlingsmetoder. På samma sätt skrämdes ju förr den okunniga allmänheten med evig skärseld för att de blint skulle lyda kyrkan.

Jag känner inte till att sådana hot förekommer i någon annan disciplin inom sjukvården. Men eftersom svensk transvård arbetar efter den så kallade affirmative approach (ung. låt alla som vill, få), som varken baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet, så kanske deras enda möjlighet att övertyga oss skeptiska föräldrar och anhöriga, är genom att skrämma oss till tystnad.

Personer med könsdysfori mår psykiskt sämre än människor i allmänhet, och att vi ska försöka mildra det psykiska lidandet hos denna grupp är självklart. Det är däremot osäkert om ett könsbyte faktiskt gör livet bättre för de som först under puberteten fått problem med sin könstillhörighet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt bra forskning på hur personer mår efter de har genomgått medicinskt och/eller kirurgiskt könsbyte, jämfört med personer som valt att inte göra det. Även Socialstyrelsen påpekar i sitt kunskapsstöd att:

”Det vetenskapliga underlaget för de flesta av rekommendationerna i kunskapsstödet är av låg eller mycket låg kvalitet”.

I en nyligen utkommen artikel har forskaren Roberto D’Angelo reflekterar över riskerna med att förespråka kirurgisk behandling av psykisk ohälsa, baserat på mycket skakiga vetenskapliga data.  Han tar bl.a. upp förra seklets problematiska historia med kirurgiska åtgärder, lobotomi, som lösning på psykiska problem. Han ställer frågan (fritt översatt):

”Håller psykiatrin på att upprepa historiska misstag genom att okritiskt förespråka fysisk behandling som potentiellt kan göra skada? Tar vi tillräcklig hänsyn till denna risk, och om vi inte gör det, vad blir konsekvenserna?”

Forskaren har gått igenom alla uppföljande studier på från 2005 och framåt som beskriver psykosociala effekter av kirurgiskt könsbyte. Han menar att de studier som rapporterar positiva resultat är av dålig kvalitet, bland annat på grund av den låga svarsfrekvensen. Vad gäller självmord skriver han:

”Ingen av de studier som hittills genomförts har kunnat bevisa att könsbytesoperationerna faktiskt minskar risken för genomfört självmord, såsom det generellt påstås göra.”