De flesta ungdomar med könsdysfori har också psykiska problem som borde utredas

Det vore rimligt att först hjälpa transungdomar med väl beprövade behandlingar för ett bättre psykiskt mående innan man tar till kniven och livstidsbehandling med läkemedel.

Inom transvården håller man inte med. På de svenska specialistklinikerna är utgångsläget att psykiska problem antingen är en konsekvens av könsdysforin på grund av oförstående från det omgivande samhället, eller att de två är oberoende av varandra. Där används de oåterkalleliga könsbekräftande åtgärderna i stor utsträckning. Både i Sverige och internationellt arbetar man efter tron att könsbekräftande behandling ska erbjudas snabbt och oberoende av andra psykiska problem. Möjliga differentialdiagnoser utreds inte. Kanske beror det på ett dåligt samvete på grund av att vården historiskt har behandlat transpersoner illa, och kanske har pendeln nu därför slagit för långt åt andra hållet.

Nyligen publicerad forskning visar att en mycket stor andel av barn och ungdomar med könsdysfori också har flera andra psykiska problem. Av 50 ungdomar som sökt sig till specialistkliniker för att få byta kön, hade majoriteten haft två eller fler tidigare eller pågående psykiska problem varav det vanligaste var depression. Över hälften hade tänkt på självmord, en tredjedel hade hoppat av skolan och en fjärdedel hade haft självskadebeteenden.

Trots att studien har sina begränsningar, visar den en stor psykosocial och psykologisk sårbarhet hos barn och ungdomar som vill byta kön för att mildra det dåliga måendet. Forskarna bakom studien menar att det därför är viktigt med en omfattande psykologisk/psykiatrisk utredning som är betydligt bredare än den som vanligtvis görs vid könsdysfori. Bara det borde få specialisterna att ta det mycket försiktigt med denna väldigt sköra grupp av barn- och ungdomar.

Med stöd av studien frågar jag mig som mamma – varför är det så bråttom med könsbytet, men inte att behandla de andra problemen hos dessa ungdomar?

En sammanfattning av studien från The British Psychological Society finns här.
Studiens abstract finns här.

Använd inte våra barn som försökskaniner!

Det testosteron som läkare ger till barn och unga kvinnor är inte godkänt för att användas på dessa patienter. Ingen vet vilka bieffekter som kommer att upptäckas efter flera års behandling. Att både läkare och Socialstyrelsen helt kan bortse från vetenskap och beprövad erfarenhet är mycket märklig, och i mitt tycke rent oetiskt.

Unga kvinnor som inte förrän i puberteten visat tecken på könsdysfori är en växande patientgrupp inom transvården. Trots det finns inga bra uppföljande studier på hur de unga kvinnorna som transformerats till män, lever och mår (varför denna grupp har ökat så de senaste 5-10 åren är en annan historia som jag skriver om här). De studier som finns är oftast begränsade, antingen i tid eller storlek och består antingen av flest män, eller personer som vid transformeringen var betydligt äldre än tonåringar.

För att ta reda på mer kontaktade jag C. Dhejne på ANOVA i Stockholm. Jag fick veta att det visst fanns uppföljande studier på unga transpersoner, födda som kvinnor, och hon skickade mig några artiklar. Den senaste svenska uppföljande studien publicerades 2010 av forskare i Lund, vilket betyder att data samlades in betydligt tidigare och att de som ingick i studien transformerades runt millennieskiftet eller tidigare. Slutsatsen från forskarna i studien var att ”almost all patients were satisfied with the sex reassignment; 86% were assessed by clinicians at follow-up as stable or improved in global functioning.”.

Vid en närmare titt på data visade det sig att gruppen unga kvinnor med sent påkommen könsdysfori som vill transformeras till män, nästan inte alls var representerad. I studien fanns bara två sådana patienter, varav den ena mådde sämre och den andra bättre vid uppföljningen än vid själva transformeringen. En 50/50 chans till förbättrad livskvalitet och alltså inte bättre än slumpen.

Anmärkningsvärt är också att forskarna inte lyckades hitta en stor del av sina gamla patienter (8 av 60)  och att en stor grupp (9 av 60) valde att inte delta i uppföljningen.

Dessutom visar studien en hög dödlighet av den könsbekräftande operationen (1 dödsfall på 32 patienter. Nu görs detta dock på ett annat sätt enligt C. Dhejne). En äldre svensk studie som refereras i artikeln beskriver också nedslående siffror på dåligt mående efter könskorrigerande kirurgi; 4 av 19  mådde inte bra efter behandlingen och 1 av 19 ångrade sig. Att ångra sig efter att ha genomgått denna omfattande kirurgi måste ju innebära ett oerhört lidande.

Hur kan både Socialstyrelsen och vårdpersonal blunda för att man här saknar både tillräcklig vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet och hävda att man inte experimenterar?

Den testosteronbehandling som FtM-ungdomar får, och som är tänkt att vara hela deras livstid,  är INTE GODKÄND att användas på kvinnor, och inte heller barn (så kallad off-label use). Det betyder att läkemedlets säkerhet för användning på kvinnor  och barn inte är undersökt och ingen vet vad långtidseffekterna av denna medicinering kan bli. Ett tidigare liknande experiment, fast i ett annat syfte, finns faktiskt. Östblockets regelmässiga dopning av toppidrottare, där även unga kvinnor blev utsatta för höga testosteronhalter, med personliga tragedier som följd. Varför lär vi oss inget av historien?

Otillåtna läkemedel utan uppföljning låter inte säkert!

Ordlista:
ANOVA= Mottagningen för Andrologi, Sexualmedicin och Transmedicin på Karolinska Sjukhuset.
FtM: Female-to-Male transgender.

Ref: Johansson et al. Arch Sex Behav (2010) 39: 1429-1437.

Sterilisering pågår

– utan patientens vetskap

För att sterilisera sig i Sverige måste man vara 25 år. Det verkar rimligt, eftersom en sterilisering är ett livsavgörande beslut och tanken är nog att man inte riktigt kan bestämma det vid 18 års ålder. Då är man för ung och har inte riktigt ”landat” som människa, eller som man skrev i propositionen till vår nuvarande steriliseringslag ” För att så långt som möjligt förebygga att sterilisering sker på grund av ett förhastat beslut” så har denna ålder satts och man kräver att personen som vill utföra ingreppet får information om vad detta innebär.

Denna omtänksamhet från myndigheterna verkar tyvärr inte omfatta den mycket sköra gruppen av unga kvinnor som mår psykiskt dåligt och tycker att lösningen är att byta kön. Testosteronbehandling, som ska pågå livet ut, startas på flickor som inte ens har fyllt 18 år. Men effekten är densamma – infertilitet genom statligt subventionerad sterilisering. Jag är rädd för att är att dessa unga kvinnor inte får informationen om att testosteronbehandling också innebär att de för all framtid väljer bort barn.

Men adoption då? Den finns ingen internationell adoptionsbyrå som godkänner transpersoner som adoptivföräldrar. Även för homosexuella är det mycket svårt att få adoptera på vanligt vis, trots att den rätten finns i svensk lag sedan 2003. Så sent som 2009 genomfördes den första adoptionen till ett homosexuellt par. En adoption på sex år Att det i det närmaste är omöjligt för homosexuella att adoptera innebär att det är omöjligt för transpersoner.

Spara könsceller? Unga kvinnor erbjuds vid könsbyte att spara könsceller. Till vilken nytta kan man undra. För en man fungerar det bra, om hen senare i livet lever i ett förhållande med en kvinna så kan hon bära ens barn. Spermier fungerar bra även efter infrysning. Men eftersom det i Sverige inte är tillåtet med surrogatmödrar, så ger erbjudandet om att spara ägg en falsk säkerhet. Risken är också stor att sparade äggceller inte fungera efter ett antal år i frysen, enligt professor Robert Winston, som arbetat på fertilitetsklinik i England under hela sin karriär. I en BBC intervju som återges i The Telegtraph beskriver han dessutom tragiska långtidseffekter av transformering och säger att han ”har mött mycket olyckliga människor som nu känner sig allvarligt skadade”.

Min önskan är att de så kallade experterna på våra olika specialistkliniker, som förespråkar snabb transformering, förstår vikten av försiktighet och inte väljer oåterkallerliga behandligar för våra sköra döttrar, innan de själva hittat sig själva!

 

Länk till The Telegraph: http://www.telegraph.co.uk/news/2017/11/01/transgender-people-can-end-badly-damaged-says-lord-robert-winston/

Om bloggen

En vettig kritisk röst till de oåterkalleliga behandlingar som vården gör på våra ungdomar.

I denna blogg vill jag diskutera det ofattbara och sorgliga i att vården experimenterar på våra barn, ungdomar och unga vuxna som kommit ut som transpersoner. Jag är inte religiös och har inga extrema politiska åsikter och vill hålla bloggen faktabaserad, men samtidigt beskriva hur jag och min familj påverkats av ett barn som vill byta kön. Målet med bloggen är att förmedla en vettig kritisk röst till de odelat positiva hyllningarna som hörs i den allmänna debatten i Sverige.

Av hänsyn till mitt barn och till min familj går jag inte ut med namn på bloggen. Om ni vill komma i kontakt med mig så gör gärna det genom webbformuläret under ”kontakt”